| 18 Juni |
Ja, här var det länge sedan jag skrev. Som ni förstår händer det inte mycket. Elsa blev bättre i sin rygg utan några veterinärbesök/ mediciner - vilket är jätteskönt. Vi började träna på igen och det var så roligt!! Vi åkte även på en dropp-in lydnadstävling. Hon var helt underbar på värmningen. Vi kunde ha vunnit hela skiten! Som sagt - kunde... När vi stod och tittade på ekipaget före oss fick Elsan syn på en man som ställt sig på andra sidan planen - inne i skogen. Vad gjorde han där!?! Jag tog bort henne och hoppades på att hon skulle hinna glömma. Nu är ju tjejen sådan att allt konstigt måste undersökas. En plastpåse som ligger i diket, eller en plats där hon såg en katt 10 dagar tidigare...
Väl inne på planen var hon alltså fortfarande helt fixerad på mannen (som hade gått därifrån). Ja, poängen blev inte många. Åt ena hållet (bort från den skumme mannen) gick hon kanon- vilket bl.a. gav en 9:a på ställandet, och åt andra hållet blev det nollor, bl.a. inkallningen då hon stack för att kolla läget. Ja, publiken skrattade men matte var totalt vansinnig!
Några dagar senare lekte tjejerna i trädgården. Eftersom vi verkar vara förföljda av otur drog Elsa upp sin muskelskada från förra sommaren. Återigen ett vingligt bakben vilket medför endast koppelpromenader samt massage - ingen träning.... Hon verkar inte ha så ont, men är över-rörlig på något konstigt sätt. Mest ser jag det på att hon har det jobbigt att hoppa upp vid disken på jobbet samt när vi kör lite fjärr.
Min "gammeltant" Tilda mår iallafall jättebra. Hon är jättepigg, välmusklad (i motsats mot sin dotter) och har god aptit. Jag hoppas det dröjer länge innan hon mår dåligt igen.
Imorgon, söndag, åker jag och Malin upp till Boxer-SM. I år utan hundar - bara för att titta och njuta. Allas vår "pojkvän" Buzz finns inte kvar hos oss sedan ett par månader. Han får äntligen slappna av och sova. Pojken hade tyvärr inte förmågan att sortera faror eller att varna, utan gick till för skarpt läge direkt. Vi stödjer Malin och Vasse helt i deras jobbiga beslut och det känns tomt. Vi saknar dig Buzze-pojken. Tillslut vill vi tacka för frågande mail samt meddelanden i gästboken. Jag har beroende av våra problem inte läst dem förrän idag. Jag hoppas över allt annat att mina hundar inte mår dåligt, samt att Elsa snart kan göra det roligaste hon vet... |
| 19 april |
Allt är emot oss. I lördags tävlade jag och Elsa. Började med bakspår, vårt första på tävling. Hon gick ut kanonfint, men åt fel håll. Spåret gick sedan riktigt bra med en pinne borta. Efter det var det dax för platsliggning. Det var jättekallt, dimmigt och blött. Ca tio sekunder efter vi gått ifrån dem satte sig Elsa upp! Men hon satt som en sten så vi fick en 8:a. Budföringen är det bästa som finns, det riktigt dundrar i backen så här blev det en klockren 10:a. När jag tog ut henne ur bilen innan lydnaden så var hon som en ostbåge. Jag är alltig noga med att värma upp och ner henne, men nu hade hon stelnat till rejält.
Elsa har alltså spondylos, när jag röntgade henne var det bara mellan ett par kotor - men nu är det väl igång igen. Jag har inte märkt av det så mycket förut, men detta är andra gången hon sett ut så här det senaste halvåret. Jag tyckte jag fick igång henne på uppvärmningen, så vi startade. Det skulle vi inte ha gjort. Poängen som vi fick var inte många, men det skiter jag i! Dels mår jag skit för att jag tog ut henne, sen mår jag värre med ovissheten framtiden har. Ska det vara så här länge? Ska vi inte kunna göra det absolut roligaste vi vet?
Igår och idag när jag gick hem från jobbet var hon totalt sjövild. Bet sin stackars mamma, hängde i kopplet, bar alla (då menar jag ALLA) pinnar som låg. Skönt att det inte satt i längre.
Ena dagen får jag reda på att Tilda har cancer, sen börjar detta med Elsa. Varför håller man på?! |
| 7 april |
Detta liknar mer och mer en månadsbok. Det har varit mycket intensivt runt om oss ett bra tag nu, så jag längtar faktiskt efter en "ledig" dag. Under påskhelgen besökte ett gäng boxerägare Västervik för att träna hund. Jätteroligt! Snön smälte bort lagom till de kom. Elsa fick kluriga spår och hon tyckte det var kanonkul. Spetsvinklar, tvära kast, spår över stenås, berg, traktorspår - you name it!
Nu i helgen spårade vi både lördag och söndag. Elsa var fortfarande trött. Hon fick ytterligare ett klurigt spår som hon inte riktigt klarade av, sedan på söndagen hade hon tappat motivationen. Spåret var "vanligt" och hade förvisso legat ca 2,5 timmar - men hon spårade knappt. Igår fick hon därför ett upptag, 100m och slut, vilket gick bra. Lydnadsträningen just nu går ut på att kunna apportera. Det känns som vi fortfarande är nybörjare. Hon släppet den lite varstans och kan inte sitta och hålla fast den. Blä för bakslag!
Tilda blev sämre igen efter förra gången jag skrev. Fickan där knölen suttit fylldes mer och mer med vätska. Innan påsk åkte vi och tömde den på nästan 20ml, med följden att hon fick en ny antibiotikakur. Magen ville inte vara med efter 25 dagar med tabletter så hon slutade helt att äta. Jag avslutade kuren och nu har hon i flera dagar ätit bra både morgon och kväll. Proverna på knölen fick vi inte förrän 3 veckor efter operationen. Tyvärr var inte svaret det vi hoppats på - och eftersom den satt mot leden fick de inte bort alla sjuka celler... Det är tungt! |
| 5 mars |
Usch och fy. Vi som haft turen att vara snöfria hela vintern har nu fått över en halvmeter snö och upp mot -20 grader kallt på mornarna. Träningen har helt stannat av. Vi har haft mycket runt oss nu ett tag. Så även att det faktiskt går att träna på plogade parkeringsplatser har vi fått lägga det åt sidan. Förhoppningen är att vi ska kunna sätta igång snart igen.
Tilda blev äntligen av med sin böld på benet nu i tisdags. Den började växa oroväckande fort den sista månaden, så jag ringde och beställde en tid för ca 2,5 veckor sedan. Hon hade fram till i början av förra veckan inte visat något att hon hade ont av den - men hon var riktigt dålig från onsdag och framåt - matvägrade, skakade stundtals, verkade strykrädd och i nästa stund var hon pigg och busig. Ni må tro vilka bilder jag målade upp. Allt från att hon hade ont i tänderna till att hela kroppen var full av cancer och att jag inte skulle få med henne hem. Väl i Kalmar började de att röntga mage, lungor samt knölen. En tung sten trillade ner när allt såg bra ut. Även blodproven var fina. Sedan blev det en heldag på stan för mig och Malin (TACK för sällskapet!) medan Tilda var kvar. Kl. 16 fick vi komma och hämta en väldigt groggy tjej som sov de två timmarna hem. Redan dagen efter var hon sitt gamla jag. Lite stel och svullen - men åt som en häst och flörtade med alla kunder på jobbet. Vilken vovve jag har... I början av nästa vecka får vi svar på proverna som skickades på knölen. Det såg ut som en tumör, men den var fint avgränsad och därmed förhoppningsvis godartad. Veterinären tyckte visst att det såg ut som en ap-hjärna!? |
| 6 februari |
3 spår på en och samma vecka - så duktiga har vi varit på den fronten. Elsa har gjort 2 av spåren kanonbra utan missar. Det första var dock under all kritik. Jag var så sur på henne... VILT!! Tydligt och nonchalant gick hon ifrån spåret och vädrade annat. Precis innan jag skulle sela av och skita i allt tog hon självklart upp det och spårade sista biten kanon. Att hon förstod vad jag och Mi pratade om fanns det inget tvivel om.
De övriga två spåren har verkligen varit kanon. Hon har varit otroligt noggrann. I onsdags hade Malin gått spåret rakt ut mot vägen för att sedan göra en 90 graders vinkel och gå längs med vägen i diket. Hon var aldrig en millimeter fel.
Lydnadsträningen har det dock varit mindre av. Jag var ute på klubben idag och körde fina sträckor inför framåtsändandet. Hon går i mycket bra tempo, rakt och fint - näsan framåt och lyssnar bakåt. Jag kan stanna henne för att sedan ge nytt kommando att fortsätta. Vi körde även lite linförighet och ställanden vid inkallning. Hon var mycket bra med hela tiden, lite ringrostig men hon VILL. Jag är mycket nöjd med veckans träning - bara jag kan bli lite mer konsekvent med lydnaden.
I går kom det ett mail med bilder från Bengt Larsson och vilda Sture. Härliga minnen dök upp från boxerlägret i somras. Nedräkningen till årets läger har börjat. |  |  | | Elsa får kamp som belöning. | Bettan ger instruktioner. | |
| 16 januari |
Nu har redan halva januari passerat och vi har inte skrivit någonting här. Vi har varit ute och spårat flera gånger och Elsa är så duktig. Ibland blir hon lite väl noga och måste kolla alla andra vägar innan hon går rätt. Jag behöver inte vara orolig för att vi inte kommer till slutet.
Idag träffades jag och Mi ute på klubben. I väntan på att Malin och Buzz skulle komma gick vi en promenad. Mi älskar att hitta nya rundor och det är helt förbjudet att gå samma väg tillbaka. När vi skulle över ett vattendrag på vingliga plankor druttar Elsa i. Efter det blir jag stående mitt på plankorna och tappar balansen, ramlar inte i men tar mig varken framåt eller bakåt. Elsa står förskräckt och tjuter på fel sida samtidigt som Mi och Ruzzin står och flinar på rätt. Efter fika/uppvärmning i klubbstugan och besked att Malin inte kunde komma gick vi ut och körde lite lydnad. Elsa var kanonduktig. Efter ett race kunde hon hålla koncentrationen bra vid saktagående och gjorde mycket fina ställanden vid inkallning. Med Ruzzin körde vi stabilitetsövningar med mycket lugnande ord - allt för att få ner henne i varv. Hon skulle ta ner månen till sin matte om hon bara kunde...
Vi tar självklart tillfället i akt att gratulera briard-polarna Gamine som blev imponerade 13 år i torsdags samt Ruzzin som blev 5 år idag. GRATTIS brudar. |
| 3 januari |
BOXERÅRET 2004 Min första tanke på detta året är, fy f*n vilken otur vi haft. Vårens tävlingsplaner hindrades med löp och en två-veckors semester för matte. I sista stund beslutades att åka på vår debut i lägre, efter att jag missat Elsas löp. Debuten gick över förväntan och mattes slarv gjorde att vi missade uppflytten. Eftersom Elsa "löpte" hade jag inte anmält oss till fler tävlingar. Även korningen som var inplanerad blev uppskjuten. Vi hann iallafall med en tävling till innan sommaruppehållet. Vårt andra försök i lägre skedde i juni, efter att ha kommit med på en reservplats. Stekande sol, efter en fuktig morgon gjorde att 6 av 11 hundar var borta efter spåret. Värmen tog ut sin rätt på både Elsa och mig och allt för mycket slarv på lydnaden gav ytterligare ett godkänt resultat.
Gk i lägre medförde att vi kunde ställa i bruksklass i jakt på den blågula rosetten. Efter en trög start fick Elsa sitt första CERT i början av juli. Kul, kul !!
I slutet av juli bar det av till vårt 2:a Boxerläger. Förväntningarna var skyhöga! Vi ville så mycket, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Andra dagen på lägret, efter vårt första spår fastnar Elsa antagligen med benet i gallret. Precis när det hänt skriker hon hjärtskärande, men sedan märker man inget mer på henne. Vår träning under veckan blev väldigt, väldigt lugn.
När vi väl kommit hem igen och efter en utdragen veterinärutredning fick Elsa vila. Korta promenader, inflammationshämmande och smärtstillande. Ingen bra rebus... Elsa hade inte ett dugg ont, samtidigt som hon skulle vara stilla. Det blev bättre när vi gick lite längre promenader. Efter ca en månad kom nästa stora Boxer-händelse på året nämligen Boxer-SM. Vi var anmälda till alla tre dagar: fredag-lydnad, lördag-bruks och söndag-utställning. Jag beslutar för att starta i lydnaden. Jag hade tränat lite veckan innan, men hon hade inte varit lös sedan innan lägret. Jag var en av två i lägre som kom med. Så typiskt! Det hade känts bättre om vi varit en av de bortlottade. Ja, bruks och utställningen hoppade vi över eftersom hon inte spårat på över en månad eller var i skick att visas upp. På lydnaden skötte Elsa sig mestadels galant och vi fick vår första 9:a på friföljet som jag är jättenöjd med. Tyvärr blev det nolla på läggandet och en 5:a på inkallningen, efter ett som Elsa tyckte - välförtjänt race... 143p och ett 2:pris på vår lydnads-debut. I september startade vi på hemmaklubbens lägretävling. Efter en kanonspecial reste sig Elsa på platsen (regn är inte mysigt!) och vi bröt. Nu vill vi inte ha gk utan uppflyttning, vilket vi inte klarar utan platsen. Tyvärr var inte muskelskadan i benet läkt som jag trodde utan blev värre. En dag kunde hon inte sätta sig när vi skulle träna. Mer vila... Vi åkte iallafall på korning i början av oktober. Hade hon någon gång visat att hon hade ont skulle jag bryta direkt, men på sitt vingliga ben ägde hon hela testbanan och slutade på 292p och skottfast. Vilken lycka!!
Resten av hela hösten och vintern har hon varit kopplad efter direktiv från en kiropraktor som kollade över henne. Fullt med ärr-vävnad på muskeln behöver lång läkning. I december har vi så smått börjat med lydnaden igen. Spårat har vi kunnat göra hela hösten - som tur är!
Som jag började. Ett år fullt med otur, men med stora lyckostunder. Mest nöjd är jag nog över att spårarbetet blivit så otroligt mycket bättre. På de tre tävlingar vi startade i fick vi tre 10:or på upptagen och två 9:or samt en 8:a på spåren. MÅL FÖR 2005: Elsa måste först och främst läka ihop ordentligt. Muskler behövs - i mängder. Förhoppningsvis ska vi komma igång så pass så vi kan starta på hemmatävlingen i spår i april - med uppflyttning som resultat, såklart :o). Under året hoppas jag även på minst gk högre. Vi kommer även fortsätta med lydnaden som verkligen gav mersmak. Lydnaden är inget jag satsar på, men vi kör på så får vi se vad det ger.
Vi ska självklart försöka fixa ett par titlar till hennes namn. Efter gk extriör får hon ju KORAD, som inte är något större problem. Önskan är ju att hon får sina CERT också... lite tuffare. Tilda blir under våren 8 år och är piggelin som en liten busig valp. Grå hår smyger sig fram på nosen och över ögonen, men det är inget hon ser :o) Tyvärr kan det bli en operation framöver, då hon har en stor sen-knuta på sitt ena framben. Ska vi börja gräva i något som hon inte har ont av (än)? Eller väntar man tills det inte finns något annat val?
GOD FORTSÄTTNING! |
|